Magen v 36 och förlossningsrädsla

Jag börjar inse att min smärtupplevelse jag hade med A:s födsel inte är normal. Jag skulle säga att jag befann mej i nån slags chock i nära två veckor efteråt. En chock över smärtan jag gått igenom och allra helst den smärta jag kände efteråt. 

Alla hade ju berättat att ”japp förbered dej på den värsta smärta du nånsin upplevt, en känsla att du tror att du ska dö” osv. Låter kanske hemskt men jag kände att förbereder jag mej på att det kommer göra fruktansvärt förbannat ont till en grad som nästan inte går att föreställa sej så grejer jag det. Kanske tom bättre än väntat! Jag tänkte även positiva saker som att ”möt smärtan och jobba inte emot den”, ”varje värk är ett steg närmre att få träffa din bebis”. Men jag var alltså realistisk och förnekade inte på något sätt den smärta jag stod framför. 

Själva förlossningen gick väldigt snabbt när vi väl blivit inskrivna på BB. Mitt vatten gick vid midnatt kvällen innan och vi åkte in på en koll men fick åka hem igen. Med mej fick jag ett par värktabletter och sen rådet att vila/sova så mycket det gick. Jag slumrade nog till några gånger men nån djupsömn blev det aldrig. Kände mej ändå lugn och som att allt var i min kontroll.

Klockan elva dagen därpå ringde jag mamma och sa att vi skulle börja göra oss i ordning för att åka från Enköping. Mamma skulle följa med för att ha hand om L. Vi åkte först till ett hotell i Täby där mamma och C lämnade av sina väskor. Klockan ett kom vi till Danderyd där jag blev inskriven och nu kom värkarna regelbundet och var kraftiga. 

Jag fick stå i duschen i början (och spa:a som barnmorskan käckt uttryckte det) vilket var otroligt skönt, det är något jag hoppas få göra igen. Tillslut grejade jag inte att stå upp längre så det var läge att förflytta sej in i rummet och till sängen. Mamma var faktiskt med mej ända tills den här tidpunkten, en sån trygghet och något jag är väldigt tacksam för. Min mamma har jobbat inom sjukvården hela sitt liv och har ett otroligt lugn som verkligen stärkte mej. Men nu var det läge för skiftbyte så C kom och lämnade över L till mamma. 

Väl ute ur duschen kunde jag inte tänka mej nåt värre än att lägga mej ned på ryggen, så istället valde jag att hänga över sidan på sängen. Stod alltså på en madrass som låg på golvet och hängde sen över sängen. Det var även nu jag fick lustgas. Vet inte om det hjälpte jättemycket mot själva smärtan men det tog absolut udden av den och bäst av allt, lustgasen gav mej något att fokusera på. 

När jag väl hittat en position och metod som funkade ville jag inte ändra på något. Att be om epidural var därför aldrig aktuellt, jag kände att förloppet flöt på så himla snabbt och jag ville inte bli tagen på eller förflyttad. Jag var i mitt lilla space helt enkelt. 

Tillslut rådde ändå en barnmorska mej att jag skulle klättra upp på sängen och stå på knä istället för att vila benen. Det lyckades jag på nåt sätt med, men nånstans här på sluttampen kände jag att min kropp började få slut på kraft. Jag orkade inte krysta ordentligt när värkarna kom. Det var en otäck känsla. Att känna sej så otroligt trött när jag visste att jag behövde ge allt. Då tog viljan över. 

Jag minns att jag tittade ut genom fönstret och på träden där ute och sen bestämde jag mej, ”om jag inte vill vara kvar här inne i all evighet måste jag ge järnet NU”. Sen krystade jag för allt vad jag kunde och efter några minuter(?) kom A. Klockan 16.07. Ganska exakt 3 timmar efter att vi blivit inskrivna. 

Jag upplevde absolut den berömda ”ring of fire” när hon var på väg ut men den lika berömda lättnaden, att smärtan skulle avta efteråt kände jag mej så himla snuvad på.

Jag tänkte att ”äntligen är det över. Jag klarade det, jag överlevde”. Att det låg en liten bebis på britsen under mej kunde jag allvarligt talat inte ta in. Det kändes som en liten bisats i sammanhanget. Jag kunde mest tänka att varför gör det fortfarande så jävla ont? Sen skulle jag sys, vilket knappast var avslappnande. Jag tror att jag fick sy 7 stygn. Kanske var det tom mer. Inte färre iaf.

Så kanske inte undra på att jag hade så ont. Samtidigt så visste jag ju inte hur det skulle kännas. L förlöstes ju med planerat snitt. Så jag bet ihop och klagade aldrig. Barnmorskorna gav (såklart) bara positiv feedback och sa att jag varit fantastisk och att jag såg så fräsch ut efteråt att det var svårt att gissa att jag nyss fött barn. Jag antar att jag är duktig på att dölja vad som pågår inom mej.

Det tog helt ärligt två veckor innan jag kunde tänka på förlossningen utan att få rysningar. Säkert för att det dröjde lika länge innan den dagliga smärtan jag kände när jag gick, satt och under toabesök äntligen började ge med sej. 

När jag nämnde smärtan jag upplevt efteråt lite i förbifarten till min nuvarande barnmorska såg jag att hon reagerade. Såg bekymrad ut över att jag haft så ont så länge. Något jag snabbt slätade över tror jag. 

Men jag ska faktiskt ta upp det med henne igen. För även om min förlossning med A gick otroligt snabbt och lätt(?) så lämnade smärtupplevelsen sina spår… 

Ändå har jag ingen önskan att få epidural den här gången heller. Den avskräcker mej mest, att den ska sättas fel, ges för sent eller värst av allt stanna upp/sakta ner förloppet.

Men som sagt, jag kan nog må bra av att prata med min BM om det här. Utan att lätta upp, släta över eller förminska mina känslor på nåt sätt. Så som jag tydligen så ofta gör. 

6 reaktioner till “Magen v 36 och förlossningsrädsla

  1. Min första förlossning påminner väldigt mycket om din förlossning med A, dock tog min son lite längre tid på sig än 3 timmar så när han väl var på väg ut så var jag helt utmattad efter 14 timmar utan mat eller dryck ( i Spanien får man inte äta eller dricka under förlossning pga pytteytteliten risk att om man eventuellt tar epidural så kan man kvävas av sina egna spyor). Jag sov i princip mellan krystvärkarna så de 4 stycken (!!!) bm som var med fick i princip dra ut honom och smärtan var något så fruktansvärt hemsk. Jag hade ont i ca 3-4 veckor efteråt. Så när jag blev gravid med mitt andra barn var jag livrädd inför förlossningen, tänk om det skulle bli likadant den här gången? Istället så blev det en drömförlossning!! Självklart gjorde det svinont, men med hjälp av enbart lustgas och två otroliga bm, så blev förlossningen så bra som man kan önska. Kände ingen smärta downstairs alls efteråt och i ärlighetens namn så kändes det inte som om jag hade fött ett barn några timmar tidigare!
    Det jag ville säga var bara att jag förstår din rädsla, men bara för att din första vaginala förlossningen gick till på ett sätt så kan det andra bli totalt olikt och mycket bättre! 🙂

  2. Det är klart du ska prata med din BM om din oro, otroligt viktigt tror jag. Sen kommer förlossningen säkert gå hur bra som helst, det är jag övertygad om.
    Och du är så otroligt vacker min fina vän 😍
    Stor kram ❤

  3. Hoppas du får rätt stöttning så du slipper gå runt och vara orolig!! Jag hade också ont länge efter första barnet, men jag fick många stygn då. Efter andra barnet var jag ute och gick promenad dag 3 efter han fött, även att jag fick några få stygn. Så det behöver inte bli likadant igen för dig. Har blivit igångsatt båda gångerna och haft väldigt lätta förlossningar, första gick också väldigt fort då vattnet redan gått (fast jag inte haft värkar alls), tog bara 3,5 timme. Har gått bra utan epidural och ingen lustgas (förbjudet där jag bor). Nu är det inte långt kvar, håller tummarna att du slipper sån smärta denna gång

  4. Åh. Emma! Det kommer nog att gå alldeles utmärkt för dig. ❤️ Många säger att andra gången (vaginalt) går så himla bra!

    Om sanningen ska fram är jag är också lite rädd inför förlossningen. Vet inte alls vad jag har att förvänta mig och därför känns det så svårt att ”ladda upp”! Hur gör man? Hur ska man tänka? Vad för metod ska man använda sig av? Vilka bedövningar känns ok? Alltså jag har ingen aning! Och i slutändan kanske dessa förberedelser inte spelar någon roll alls… Utan det blir som det blir. Är mestadels inte så rädd för själva smärtan under själva förlossningen utan hur mitt tillstånd kommer vara efteråt… På grund av eventuella komplikationer!

    Och vad tiden går fort förresten! Jag har inte alls upplevt någon period av graviditeten som långsam eller tröttsam. Snarare tvärtom – om en månad är det BF!!! Men det kanske ändras när jag blir helt ledig sen sista två veckorna. 🙂

    Hoppas allt är bra med hela familjen… Märkte att det varit lite lugnt på bloggen nu några dagar ❤️

    Stor kram ❤️

  5. Hej
    Min trea kom förra veckan. Hade två vanliga förlossningar i ryggen som inte direkt var någon picknick precis. Känner precis igen mig i dina känslor efter förlossningen med A med min första. Jag var helt jäkla chockad, kunde knappt glädjas åt min bebis, det enda jag kunde tänka på var att jag behövde terapi för att komma över detta trauma. När jag skulle föda min tvåa var jag ändå sjukt pepp och helt inställd på att det skulle gå jättebra. Istället drog det ut på tiden så till slut satte de en epidural. Det i sig var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Epiduralen gjorde att värkarna stannade av så då gav de mig värkstimulerande dropp och det blev så påfrestande för bebisen att det hela höll på att sluta i akut kejsarsnitt. Tack vare en envis barnmorska fick jag ett sista försök och då kom han ut. Med dessa två erfarenheter i ryggen var jag helt livrädd inför förlossningen. Jag skojar inte om jag har våndats inför det i 4 månader.

    Den här gången kom förlossningen igång av sig själv (vilket inte var fallet med min första som krävde två doser igångsättande medicin för att starta – 20 dagar över tiden) och de första timmarna gick bra. Sen ökade värkarna i både styrka och kontinuitet men min lilla tjej kom ingenstans. Hon låg lite snett och det gick inte riktigt framåt. Jag hade en barnmorskestudent som var helt handfallen och eftersom jag inte kände att det fanns någon plan gav jag upp mentalt och skrek efter epidural (fast jag lovat mig själv att inte ta den). Efter vad som kändes en hel evighet fick de satt epiduralen – som inte tog (det visade sig efteråt att den hade böjt sig så vätskan gick aldrig in). Då blev jag ännu mer uppgiven och grät efter ett kejsarsnitt (herregud som man beter sig i den där processen – ha ha). Men eftersom epiduralen inte tagit skulle de behöva söva mig för ett kejsarsnitt och det ville jag inte. Så då bestämde jag mig för att testa med lustgasen igen.
    I samma veva bytte de personal och jag fick en ny barnmorska samt en barnmorskestudent. Det var en total game changer för mig. Den här kvinnan var HELT fantastisk. Hon kom in, satte sig in i läget och sen tittade hon på mig och sa: Let’s get this baby out!
    Det först hon gjorde var att föreslå typ en huvudstående yogaövning för att få babyn att sjunka tillbaka lite. Sen körde hon en annan övning för att få henne att sjunka ner – rätt den här gången.

    Det var helt otroligt. Bara genom att känna att någon kom in och hade en handlingsplan ändrade allt. Jag gick från att skrika i ångest till att gråta av lycka. Det var så coolt! Två timmar efter skiftbytet kom min baby ut, enbart med hjälp av lustgas. Jag som hade fruktat krystvärkarna fick nu uppleva dem som något av det häftigaste jag varit med om. Visst – det gör AS-ont men jag kände att jag hade FULL kontroll och det var helt otroligt. Jag sprack i princip ingenting och har knappt haft ont efter heller.

    Nu fick du HELA min förlossningsberättelse och jag vet inte om den gjorde dig bättre till mods. Det jag vill ha sagt är väl egentligen att du inte är ensam om rädslan (även om det känns så – eller jag kände mig väldigt ensam i det). Om du inte vill ha epidural så försök hålla ut i ditt beslut. Du har klarat det utan innan – du kan göra det igen. Och om du inte klickar med barnmorskan – be om en annan! Det kan göra hela skillnaden. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet för barnmorskan som i slutändan gav mig den förlossningsupplevelse jag så högt önskade!

    Lycka till! Du är stark – glöm inte det!

    1. Tack tack tack! Du anar inte vad glad jag blev över att läsa din kommentar. Att få höra att tredje gången gillt kan bli helt annorlunda trots tidigare tuffa förlossningar. Det stärkte mej verkligen! Är så himla glad för din skull också att du fick chans att uppleva en ”wow-känsla” istället för trauma. Stort grattis till din lilla bebis! Kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s